Paniiiiiik - låt mej bara spy ut allt som rullar i mitt huvud,
jag vet att det hjälper.
För mitt vettiga jag (finns hon på riktigt?) vet ju att dehär är dabbigt!
Men hjärnkontoret måst tömmas, där finns för många tankar.
O ni vet dendär synen: fan på ena axeln och ängeln på den andra, just så känns det just nu och dom tar nog ihop ganska sådär rejält...
Och lilla jag - ja-a - lilla jag där mittemellan
Problemet är inte kanske sådär att jag har rostat
inte kanske heller sådär att jag inte kan
inte heller sådär att jag inte skulle våga
Kanske mer sådär att jag inte riktigt vet om jag vill..
Och jag förstår inte varför
Fan - en man som vill ge mej världen på en silverbricka,
som vill allt gott och väl.
Varför kan jag inte då bara njuta o tacka o ta emot?
Släppa loss,
låta allt rulla med sin egen vikt?
Kanske för att envisa jag (jo tammitusan - hon finns nog!!) är rädd att förlora sin frihet
Kanske därför att allt går med sån fart.
En sekund är jag på mitt femtonde år "för mig själv"
och följande sekund presenteras jag för en dotter, för barnbarn,
för en släkt...
För en hel jävla släkt!
O vet ni - det känns bra - otroligt bra - men fan så farligt.
Vart försvann den eviga "jag kan själv"?
Den eviga rebellen, hon som skiter i vad alla andra tycker o tänker (den tösen känner jag igen...)
Men vetni,
de här är ju just en sån där "up yours"-juttu.
Fan,
han är ju just en sån fartdåre, en sån våghals,
en sån greasemonkey som jag behöver,
en mc-karl, en rallyman, en skiidoraggare, en racerbåtare,
en sån man som gjort just såsom han har velat
men nu vill han bara göra allt för mig.
För honom är nästan 400 km är inget problem, ålderskillnaden är inget problem,
ingenting är ett problem
och ändå funderar jag ännu om jag ska hoppa i romanssen hals över huvud med röven förut
eller inte.
Fan så dabbiga tankar :)
Thank u for your support!
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti