Kun aivot eivät sammu

Mulla on ollut iänikuisen vanha loimi täkkinä 

ja itse asiassa se on jo niin loppuunpesty,

ettei se kunnolla lämmitä.

Aina saa vilukissa kaivaa jotain lisälämpöä 

(paitsi silloin kun tulee ne hetket, kun hikeä pukkaa

ja jopa ajatus täkistä on liikaa)

Tyynykin on mitä on

vanha ja littana

 

Tuli black Friday-Saturday-Sunday-week-fourthnigt-whatever

ja käväistiin Jyskistä.

Mukaan kotiin tarttui tyyny ja täkki ja pari pöytäliinaa ja henkareita ja...ja...ja..

(ja minä kun inhoan noita teema-ostakaikkeamitäettarvitse-päiviä)

Tällä kertaa kannatti.

Neljällä kympillä hyvää tavaraa ihan kiitettävä määrä.

Eli nyt odotan iltaa ja sitä hetkeä,

kun saa kääriytyä uuteen, lämpimään ja ihanaan täkkiin.

Mutta joskus käy niin,

että väsyttää ihan vietävästi ja sitä vain odottaa, että saa painua pehkuihin.

Mutta kun sitten kellahtaa kömölleen bunkan pohjalle

niin aivot eivät päästä irti tajunnasta

vaan pitävät hereillä vaikka kuinka yrittää nukahtaa.

Nupissa kuhisee ajatuksia kuin mehiläisiä pesässä

Aivoissa on liikennettä kuin thaimaalaisessa kaupunkikeskustassa

Ja uni ei tule.

Yleensä mä en välitä siitä,

annan ajatusten juosta,

kyllä ne siitä väsyvät ja rauhoittuvat.

(tapa, jonka opin syöpähoitojen aikana)

Tai käyn mielessäni läpi kaikki isot lihasryhmät ja rentoutan ne tietoisesti.

Enpä ole koskaan kerenny käymään läpi koko kroppaa ennen kuin taju katoaa.

Mutta välillä ei pysty keskittymään edes siihen.

Korvien välinen kaaos on niin täydellinen.

Eilen kävi näin.

Nupissa pyöri hullunmylly,

jolla ei ollut päätä eikä häntää.

Jalkojen rentoutuksen jälkeen oltiinkin jo jouluvalmisteluissa

ja niistä juostiin avantoon

josta joululahjat tulivatkin mieleen.

Ai niin, ne varpaat...

mutta jos tänäjouluna tekiskin kalavoittoisen joulupöydän

ja miten mä kerkeen tekemään kaikki duunini ennen joulupyhiä

kun vuodenvaihteen jälkeen onkin ihan uudet ohjelmat

ja blaablaaablaaa

Nuorena hiljensin ajatukset hiljaisella radiolla

(aikaan ennen Spotifyta ja kännyköitä)

Joten eikun Spotify auki ja rauhoittumismusiikkia.

Ja kuulkaas 

taisin kuulla kaksi biisiä

ja olin untenmailla

Sen pituinen se!

More music to people!

 

...grymma drömmar...

Jag har inte på långalångalånga tider haft drömmar jag skulle minnas.
Men nu är drömmarna tillbaka.

Har haft både goda och dåliga drömmar

men som tur är inte alla drömmar lika "levande" som förra nattens mardröm....

Var på resa med min dotter i nåt exotiskt land
och under vår resa bryter inbördeskriget ut.
Ingen är säker, turister är lovligt byte för att göra vad man vill
eller använda som gisslan för att eventuellt få pengar.
Livet är ingenting värt.
Vi flyr i en full kaos och  hamnar ifrån varandra.
Jag hamnar på hårda platser och ser och upplever all den våld
som en människa kan tänkas göra mot en annan människa.
Har fullt upp att hållas i liv o letar febrilt efter min dotter.
Gråter inte än, kämpar bara så in i helvete, måst ju hitta min dotter!
Ilskan, vrede, ågan o kärleken kör mig vidare.
Vidare.

Tills jag ser henne.
Hon står där och karlarna cirklar runt henne som nå jävla hyenor runt sitt byte.
Dom rycker i hennes kläder.
Hon ser ut som om hon slutat kämpa,
hennes blick är nedfälld.
Min dotter.
Min krigare!
Jumalauta!!!!

Hatet, ilskan o vrede i mig får mig att rusa fram,
slå o sparka o sloss o göra allt jag kan för att få hyenorna o sticka till helvete,
dit dom hör, dit dom ska brinna i en evig eld o förbannelse.
Av nån underlig orsak flyr skitstövlarna o
jag kramar min dotter
Hon ser på mig och säger:
"mamma, du är krossad"
o jag svarar
"nej, jag är inte krossad jag är bara chockad över vad en människa kan göra åt en annan..."

Vaknar gråtande o det tar en god stund före jag lugnar ner mig,
före jag får skakat av mej grymma drömmens fiilis.
Blir och fundera att sånt här händer på riktigt,
i riktiga livet,
att tusen, miljoner kvinnor och karlar gråter över sina barn,
sina hustrun och män
sina systrar och bröder,
sina vänner och grannar
och dom vaknar inte i en varm säng i ett land var det råder frid o fröjd....

Influenssarokote

Tämä on Mörrimöykyn kolo,
herra Mörrimöykky ei ole kotona.
Eikä kuvalla ole mitään tekemistä tekstin kanssa...hehe ;)

On taas se aika vuodesta,
kun riskiryhmille tarjotaan influenssarokote.
Minä en kuulu riskiryhmään.
Syövästä huolimatta, olen täysin normaali ja mun pitäisi elää täysin normaalia elämää.
Paitsi että normaali ei enää ole sitä mitä se oli ennen syöpää.
Mutta se siitä.
Takaisin asiaan.
Olen kertaalleen ottanut influenssarokotteen.
Se oli silloin kun sikainfluenssaa vastaan rokotettiin.
Ja minä kaaduin piikin jälkeen viikon ihan hirveeseen flunssaan/influenssaan/räkätautiin,
joten olen katsonut piikit omalla kohdallani turhiksi.

Mutta tilanteet muuttuvat ja minäkin muutin mieleni.
Minulla on rakkaita lähiomaisia, joilla vastustuskyky on heikentynyt.
Enkä halua heitä tartuttaa millään lentsulla,
joka heille voi olla todella vaarallinen.

Eilen sain piikin ja tänään olkavarsi on melkoisen arka.
Mulla on myös kuumeeton poskiontelotulehdus,
joka vei ääneni kokonaan
Lääkäri määräsi siihen jo alkuviikosta antibiootit ja Duactit
ja nyt en enää oikein tiedä kumpaa perua on outo olo.

Mutta tiedän, että selviän.
Oli olo perujaan ihan mistä tahansa.

Rakkauskirje

Sinulle!

Sinulle, jota rakastan
rakastan salaa sinulta ja salaa kai itseltänikin
salaa, koska olen päättänyt asian piilottaa,
unohtaa ja haudata niin syvälle,
ettei se pääse minua mitenkään tunnekuohuna yllättämään
Sinulle, joka annat minun olla minä.
Kelpaan juuri sellaisena kuin olen
ja niin kelpaat sinäkin.
Olen hiukan outo mutta niin olet sinäkin
voitaisiin olla outoja yhdessä.
Sinulle, joka näet minut sellaisena kuin olen.
Ei tarvetta esittää, romistaa ja uhitella
ei tarvetta suojata ja piilotella.
Siltikin
Salaa
Sinua minä rakastan.

Inte bra med långa pauser

Jävlar så länge sen senast,
o efter långa pauser är det alltid svårt att få sej igång.

Hösten är här o vi har haft första snövarningen.
Råka sej så att vi var på väg på en liten tripp utomlands,
bara ett förlängt veckoslut,
men just de veckoslutet lovades de snö.
Jag har ju sommarringar - även så fortfarande
och skulle hem från flygfältet mitt i natten mellan sö och må.
Tog det säkra för det osäkra och åka tåg till fältet.
För tänk om det snöade ordentligt o där sku jag stå i sommarringar o fundera hur i helvete jag kommer hem!

Nå

Tågresan gick ju helt ok,
men den sista bussen som Reittiopas visade att jag skulle ta hem från tågstationen gick ju inte alls.
Så där stod jag mitt i natten o funderade att hur nu då?
I vår by är det inte så självklart att det finns / att man får taxin heller.
Men hade tur.
Fick åka en stor jävla skopbil riktigt för mej själv ända hem!

Och på måndagsmorgonen till jobbet efter en alldeles för kort natt. Vädret var lite kyligt men torrt.
Men
På dagen kom de snö som lovats.
O där satt jag o funderade, att kommer jag månne hem?
Utan att fara via diken eller mot nån medtrafikant?
Min morbror sa alltid att i halkan ska man köra som om man hade råa ägg under gas- och bromspedalen - inga snabba ryckningar!

Så heimåt bar de.
Sakta och försiktig.
Jag var ju inte den ända som hade sommartossor
så vi var många sniglar på vägarna!

O helt ok gick det!
Fast sista uppförsbacken till min gård var nog ett slitsas hit o dit.

Måst skaffa nya vinterringar.
Dom gamla ser bra ut och har helt bra nubbar,
men dom funckar ungefär som pulkor.
I snöväder fastnar jag i den mindsta backen, inget fäste alls.
Högst antagligen är ringarna så gamla att de blivit "hårda"
Inte precis nåt billigt att äga en bil!

Hade stora nöjet att få åka med i en hyrd Volvo på resan.
En ny modell med alla möjliga och omöjliga tilläggsfunktioner och grunkor o grejer o manicker.
Vi skratta att bilen var den sista modellen före den som man inte behöver ha nån människa som kör.
Säkert blir det säkrare att åka,
när bilen reglerar fart o avstånd o belysning o varnar för bilar i döda vinkeln osv
men det kan ju bli så att vi inte snart mera själv kan köra
utan vi glömmer hur man ska göra
eller så litar vi så blint på tekniken,
att vi inte har mer sunt förnuft och förnuft att vara försiktiga i urusla väderomständigheter.

Vem vet?
Om jag skulle få välja, så skulle jag inte ha en bil
o/eller skulle inte behöva själv köra.
Jag tycker inte om att köra, men nog åka med.