Tankar kring förhållandet/n

För att göra saken klar: jag är inte i förhållande för tillfället.
Man kan väl säga att jag inte haft ett förhållande i det traditionella tankesättet sen jag och min man skildes - för dryga 10 år sen.
Men hej - det är delvis mitt val.
Jag är inte nån stackare som är utan man,
nähä, det är mitt val...delvis.

Jag lever för fullt och har svårt att tänka mig att måsta tänka på nån annan
och nån annans tyckas och tänkas och tidtabeller och ev. barn o familjer o ex o dyl.
Jag älskar människor på många olika sätt
men jag kanske älskar mig själv så mycket att jag inte vill dela mig o min tid med nån.
Inte hela tiden

Det kräver nog mycket av en person

att passa in i mina system med extempore kommas o faras o flaxas

Jag lovar - jag är inte lätt!

Varför skulle jag då kräva att nån passar in i mina tidtabeller

om jag inte är färdig att passa mig in i den andras tidtabeller.

Skulle jag villa ha ett förhållande?
Skulle jag vill dela mitt liv med nån?
Skulle jag villa?
Jag vet inte.
Har jag nåt att ge en annan människa?
Är jag så hel att jag kan dela mig med nån?
Jag är inte säker.

 Och varför tänker jag på sånt här just nu?

Jag har en syster som har en stor åga över mig eftersom jag är allena.

Eller inte synligt har nån.

Jag har sagt henne, att jag sköter mitt o 

hon kan inte veta vad jag har eller inte har.

Jag gör inget nummer av mitt faras o kommas

men tammetusan

jag sitter inte hemma o gråter o åldras o suras

Har jag varit förälskad under de här åren?
Jo absolut, på många olika sätt i många olika personer,
i ny musik, i vackra bilder, i härliga texter, i livet, i stora och små.
Jag älskar så mycket o så starkt o stort, men inte kanske på de traditionella sättet...
Vi är alla fria själar och vi väljer våra stigar, delvis.
Jag tar min stig, låt mig dansa fram längs den på mitt egna sätt!