Jag har ofta sagt att jag är en person som pratar med versaler
när jag blir glad, i tagena, rädd, arg...
Jag har alltid varit den som skrattar högt och gråter lätt.
Jag är den som hörs på gott o på ont.
Jag vet att de finns människor som vill höra mig skratta.
Men som ni vet, skratt o gråt är nog syskon,
dom är väldigt nära varan....
Det finns saker som får mig att gråta,
gråta av glädje eller sorg eller av stora känslor.
Eller minnen.
Finns filmer jag inte kan se på för jag reagerar så starkt
Såg på Titanic när jag fick samtalet att mamma har fått sin andra (och sista) hjärnblödning
och har inte sett filmen sen dess.
Och vill inte se heller.
Finns filmer jag sett med nån speciell och minnen, känslan, dofterna, allt kommer tibaka när jag ser filmen pånytt.
Finns musik som får mig och gråta - gång efter gång.
Inte för att jag skulle bli ledsen, nej fan ändå,
jag blir bara så rörd.
Rörd av orden nån skriver,
orden som går rakt in i hjärtat
eller ännu djupare.
Eller så hämtar musiken minnen,
goda och dåliga men ändå starka
Lyssna fast på Pinks You're perfect...jävlar sån power-låt!
Och vet ni vad
jag ser att mina barn är lika.
De gråter med mig när vi ser på filmer.
De skriker o vrålar o skrattar av glädje med mig
och de reagerar på musik såsom jag
Jag sitter och lyssnar på Musik med stort M just nu,
Förlåt alla skogens djur och grannar,
men jag måst sjunga med
o de gör jag inte tyst och försiktigt - nähä
de e nog versaler i mina sångtexter :)
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti