...grymma drömmar...

Jag har inte på långalångalånga tider haft drömmar jag skulle minnas.
Men nu är drömmarna tillbaka.

Har haft både goda och dåliga drömmar

men som tur är inte alla drömmar lika "levande" som förra nattens mardröm....

Var på resa med min dotter i nåt exotiskt land
och under vår resa bryter inbördeskriget ut.
Ingen är säker, turister är lovligt byte för att göra vad man vill
eller använda som gisslan för att eventuellt få pengar.
Livet är ingenting värt.
Vi flyr i en full kaos och  hamnar ifrån varandra.
Jag hamnar på hårda platser och ser och upplever all den våld
som en människa kan tänkas göra mot en annan människa.
Har fullt upp att hållas i liv o letar febrilt efter min dotter.
Gråter inte än, kämpar bara så in i helvete, måst ju hitta min dotter!
Ilskan, vrede, ågan o kärleken kör mig vidare.
Vidare.

Tills jag ser henne.
Hon står där och karlarna cirklar runt henne som nå jävla hyenor runt sitt byte.
Dom rycker i hennes kläder.
Hon ser ut som om hon slutat kämpa,
hennes blick är nedfälld.
Min dotter.
Min krigare!
Jumalauta!!!!

Hatet, ilskan o vrede i mig får mig att rusa fram,
slå o sparka o sloss o göra allt jag kan för att få hyenorna o sticka till helvete,
dit dom hör, dit dom ska brinna i en evig eld o förbannelse.
Av nån underlig orsak flyr skitstövlarna o
jag kramar min dotter
Hon ser på mig och säger:
"mamma, du är krossad"
o jag svarar
"nej, jag är inte krossad jag är bara chockad över vad en människa kan göra åt en annan..."

Vaknar gråtande o det tar en god stund före jag lugnar ner mig,
före jag får skakat av mej grymma drömmens fiilis.
Blir och fundera att sånt här händer på riktigt,
i riktiga livet,
att tusen, miljoner kvinnor och karlar gråter över sina barn,
sina hustrun och män
sina systrar och bröder,
sina vänner och grannar
och dom vaknar inte i en varm säng i ett land var det råder frid o fröjd....

Influenssarokote

Tämä on Mörrimöykyn kolo,
herra Mörrimöykky ei ole kotona.
Eikä kuvalla ole mitään tekemistä tekstin kanssa...hehe ;)

On taas se aika vuodesta,
kun riskiryhmille tarjotaan influenssarokote.
Minä en kuulu riskiryhmään.
Syövästä huolimatta, olen täysin normaali ja mun pitäisi elää täysin normaalia elämää.
Paitsi että normaali ei enää ole sitä mitä se oli ennen syöpää.
Mutta se siitä.
Takaisin asiaan.
Olen kertaalleen ottanut influenssarokotteen.
Se oli silloin kun sikainfluenssaa vastaan rokotettiin.
Ja minä kaaduin piikin jälkeen viikon ihan hirveeseen flunssaan/influenssaan/räkätautiin,
joten olen katsonut piikit omalla kohdallani turhiksi.

Mutta tilanteet muuttuvat ja minäkin muutin mieleni.
Minulla on rakkaita lähiomaisia, joilla vastustuskyky on heikentynyt.
Enkä halua heitä tartuttaa millään lentsulla,
joka heille voi olla todella vaarallinen.

Eilen sain piikin ja tänään olkavarsi on melkoisen arka.
Mulla on myös kuumeeton poskiontelotulehdus,
joka vei ääneni kokonaan
Lääkäri määräsi siihen jo alkuviikosta antibiootit ja Duactit
ja nyt en enää oikein tiedä kumpaa perua on outo olo.

Mutta tiedän, että selviän.
Oli olo perujaan ihan mistä tahansa.

Rakkauskirje

Sinulle!

Sinulle, jota rakastan
rakastan salaa sinulta ja salaa kai itseltänikin
salaa, koska olen päättänyt asian piilottaa,
unohtaa ja haudata niin syvälle,
ettei se pääse minua mitenkään tunnekuohuna yllättämään
Sinulle, joka annat minun olla minä.
Kelpaan juuri sellaisena kuin olen
ja niin kelpaat sinäkin.
Olen hiukan outo mutta niin olet sinäkin
voitaisiin olla outoja yhdessä.
Sinulle, joka näet minut sellaisena kuin olen.
Ei tarvetta esittää, romistaa ja uhitella
ei tarvetta suojata ja piilotella.
Siltikin
Salaa
Sinua minä rakastan.

Inte bra med långa pauser

Jävlar så länge sen senast,
o efter långa pauser är det alltid svårt att få sej igång.

Hösten är här o vi har haft första snövarningen.
Råka sej så att vi var på väg på en liten tripp utomlands,
bara ett förlängt veckoslut,
men just de veckoslutet lovades de snö.
Jag har ju sommarringar - även så fortfarande
och skulle hem från flygfältet mitt i natten mellan sö och må.
Tog det säkra för det osäkra och åka tåg till fältet.
För tänk om det snöade ordentligt o där sku jag stå i sommarringar o fundera hur i helvete jag kommer hem!

Nå

Tågresan gick ju helt ok,
men den sista bussen som Reittiopas visade att jag skulle ta hem från tågstationen gick ju inte alls.
Så där stod jag mitt i natten o funderade att hur nu då?
I vår by är det inte så självklart att det finns / att man får taxin heller.
Men hade tur.
Fick åka en stor jävla skopbil riktigt för mej själv ända hem!

Och på måndagsmorgonen till jobbet efter en alldeles för kort natt. Vädret var lite kyligt men torrt.
Men
På dagen kom de snö som lovats.
O där satt jag o funderade, att kommer jag månne hem?
Utan att fara via diken eller mot nån medtrafikant?
Min morbror sa alltid att i halkan ska man köra som om man hade råa ägg under gas- och bromspedalen - inga snabba ryckningar!

Så heimåt bar de.
Sakta och försiktig.
Jag var ju inte den ända som hade sommartossor
så vi var många sniglar på vägarna!

O helt ok gick det!
Fast sista uppförsbacken till min gård var nog ett slitsas hit o dit.

Måst skaffa nya vinterringar.
Dom gamla ser bra ut och har helt bra nubbar,
men dom funckar ungefär som pulkor.
I snöväder fastnar jag i den mindsta backen, inget fäste alls.
Högst antagligen är ringarna så gamla att de blivit "hårda"
Inte precis nåt billigt att äga en bil!

Hade stora nöjet att få åka med i en hyrd Volvo på resan.
En ny modell med alla möjliga och omöjliga tilläggsfunktioner och grunkor o grejer o manicker.
Vi skratta att bilen var den sista modellen före den som man inte behöver ha nån människa som kör.
Säkert blir det säkrare att åka,
när bilen reglerar fart o avstånd o belysning o varnar för bilar i döda vinkeln osv
men det kan ju bli så att vi inte snart mera själv kan köra
utan vi glömmer hur man ska göra
eller så litar vi så blint på tekniken,
att vi inte har mer sunt förnuft och förnuft att vara försiktiga i urusla väderomständigheter.

Vem vet?
Om jag skulle få välja, så skulle jag inte ha en bil
o/eller skulle inte behöva själv köra.
Jag tycker inte om att köra, men nog åka med.

Tankar kring förhållandet/n

För att göra saken klar: jag är inte i förhållande för tillfället.
Man kan väl säga att jag inte haft ett förhållande i det traditionella tankesättet sen jag och min man skildes - för dryga 10 år sen.
Men hej - det är delvis mitt val.
Jag är inte nån stackare som är utan man,
nähä, det är mitt val...delvis.

Jag lever för fullt och har svårt att tänka mig att måsta tänka på nån annan
och nån annans tyckas och tänkas och tidtabeller och ev. barn o familjer o ex o dyl.
Jag älskar människor på många olika sätt
men jag kanske älskar mig själv så mycket att jag inte vill dela mig o min tid med nån.
Inte hela tiden

Det kräver nog mycket av en person

att passa in i mina system med extempore kommas o faras o flaxas

Jag lovar - jag är inte lätt!

Varför skulle jag då kräva att nån passar in i mina tidtabeller

om jag inte är färdig att passa mig in i den andras tidtabeller.

Skulle jag villa ha ett förhållande?
Skulle jag vill dela mitt liv med nån?
Skulle jag villa?
Jag vet inte.
Har jag nåt att ge en annan människa?
Är jag så hel att jag kan dela mig med nån?
Jag är inte säker.

 Och varför tänker jag på sånt här just nu?

Jag har en syster som har en stor åga över mig eftersom jag är allena.

Eller inte synligt har nån.

Jag har sagt henne, att jag sköter mitt o 

hon kan inte veta vad jag har eller inte har.

Jag gör inget nummer av mitt faras o kommas

men tammetusan

jag sitter inte hemma o gråter o åldras o suras

Har jag varit förälskad under de här åren?
Jo absolut, på många olika sätt i många olika personer,
i ny musik, i vackra bilder, i härliga texter, i livet, i stora och små.
Jag älskar så mycket o så starkt o stort, men inte kanske på de traditionella sättet...
Vi är alla fria själar och vi väljer våra stigar, delvis.
Jag tar min stig, låt mig dansa fram längs den på mitt egna sätt!

Mitä näet?

Kun katson minua, mitä näet?
Näetkö vanhan naisen,
jonka "parasta ennen" on jo mennyt?
Vai näetkö naisen,
joka on juuri oikeassa iässä?
Näetkö vakavan naisen
vai rämäkkänauruisen ilopillerin?
Näetkö rääväsuun
vai huulta heittävän naurattajan?
Näetkö runosielun?
Kirjoittajan, tarinan keksijän ja kertojan?
Itkijänaisen?
Näetkö akan, joka ei suostunut luovuttamaan
ja katoamaan maisemista tai kaivautumaan kiven alle?
Vai näetkö voittajan?
Näetkö äidin, palavasieluisen taistelijan?
Vai näetkö hiljaa hymyilevän sieluni?
Näetkö taistelijanaisen,
joka on käynyt läpi pienen helvetin?
Näetkö minut?

Luomisen tuskaa

 Voi tiedätteks sellaisen olotilan, 

kun olisi niin hirveesti kaikkea kerrottavaa,

että loppupeleissä kaikki tuntuu yhtä typerältä ja epäkiinnostavalta ja turhalta?

Kun on sanoja, jotka pyrkii paperille,

mutta niitä ei oikein niin kuin saa tottelemaan.

Ne tulee väärin,

ne taipuu hassusti,

ne antaa vääriä mielleyhtymiä

ne saattavat loukata...

Ihan just kaikkea sitä,

mitä kirjoittajan ei ehkä pitäisi ajatella.

Ajattelikohan Jumalakin (tai kuka/mikä se nyt sit olikaan) luomisvimmassaan,

että hei - toi ois makee...

eiku...

tolle vois vaikka tehä tommosen...

eiku...

tohon sopisi tommonen sarvi/häntä/käpälä/nokka/sakset....

eiku...

 Kaksi viikkoa mä olen paahtanut niska limassa melkein joka ilta jossakin kissanristiäisissä.

Älkääkä käsittäkö väärin,

mun tekemiset on tärkeitä

kuten myös mun kokoukseni.

Ei ehkä universumin tai planeettojen kannalta,

mutta mun maailmassa ne on niitä kaikkein tärkeimpiä juttuja

(vaikka mä niitä kissanristiäisiksi kutsunkin)

Mutta kaipaan ulos päivänvalossa

tai edes iltahämärässä.

Rakastan syksyn värejä,

ammennan niistä voimaa,

nautin niistä koko sielullani.

Ja haluan metsään,

mutta sinne on paha mennä koikkelehtimaan pimeellä.

Rakastan kuulaita, tuulisia syyspäiviä,

jotka punaavat posket ja tuivertavat hiukset linnunpesäksi. 

Rakastan pakkasen tuoksua...

Lainamökkikin pitäisi laittaa talviteloille.

Vedet sulkea ja vesisysteemit tyhjentää

ja ottaa omat kamat sieltä kotiin

ja luovuttaa avaimet omistajalle.

Mutta jotenkin se tuntuu siltä kuin antaisi talvelle periksi....