När min son föddes för ca 20 år sen,

var mina hormoner totalt fucked upp.

Jag var otroligt glad att han hade allt som ett barn ska ha
o att allt var väl o bra
(det var inte så självklart), 

och grät av glädje (de gör jag ofta)

men mest lipa jag över att han ska till milin..

Kan inte förstå vart fanifrån de kom!

Har ju bott nära en garnison

och som barn och ungdom vistats där mycket

och sett att de inte är nåt grymmt.

Idag är den dagen här.

Förde min son till Nylands brigad.

Fick den stora äran att föra honom. 

...de brukar väl vara såna där pappa-son situationer, men vår lilla familj funkar lite annorlunda.

Han är stor o stark o jag vet att han klarar sig.

Han är van med lägerliv och att lyda order...

Och jag grät inte,

men himlen öppna sig o de har ösregnat så att bilkörandet hemåt var svårt o bilkön for krypande framåt.

Himmeln gråter I stället för mig...