Tänker idag på min mamma.

Hon kommer o går i mina tankar o jag saknar henne enormt.

Varför just idag vet jag inte.

"Min mamma" bruka jag säga och hon svara "min T..."

Vi kom överens med henne att den som dör först kommer och hälsa på den andra.

Om man bara kan.

Jo, vi prata öppet även om döden.

Jag gör lika med mina barn.

De kom den vårdagen som mamma efter ett kort kämpande tog steget till de okända.

Jag jobbade nära stan o hade varje dag åkat in till sjukhuset med taxi, för att jag inte bara kände mej stark nog att köra in i cityn.

Taxin dröjde o när den äntligen kom

hade jag en stark känsla, att mamma är borta.

Så tårarna börja flöda.

Taxikusken blev helt från sej o fråga om jag har ont?

Om det är bråttom? 

Jag svarade att all brådska är slut, behöver inte köra racerfart för jag är redan sen...

Men åj som han körde, rusningstid i city, ni vet.

Men han kände genvägar via gårdsplan o dyl så vi var framme i nolltid.

När jag kom till mammas rum, såg jag att alla maskiner var stängda och losspluggade.

Syskonen var inte på rummet.

Allt var lugnt o solen sken otroligt starkt ytterom fönstret.

Mamma var inte där mera. 

Det var bara ett skal kvar, 

själen, gnistan, kalla de vad du vill, 

den var borta.

Hennes händer var ännu varma 

Och jag höll hennes hand o pratade med henne.

Tacka henne för allting,

berätta hur mycket jag älskar o saknar henne.

Att jag nog gärna sku ha haft henne ännu en tid.

Bad henne flyga via stugan o njuta av vyerna.

O hälsa alla från mej...

I alla dessa år har jag varit lite besviken att hon inte visat sig.

Att hon inte kom.

Men tänkte att hon är ju ändå fortfarande en del i mitt liv o kanske man inte får hälsa på sina älskade fast man hur vill.

Men här en dag slog de mej!

Visst fan hälsa hon på mej,

hon måst ju ha varit med mej i taxin.

Hur sku jag annars ha veta?!?